Romaner på kultursidorna är ofta mörka och dystra. En ny våg av feelgoodsocialrealistiska romaner behövs. Läs Oskar Brandts essä genom att trycka på denna länk eller på bilden intill.
Många av de böcker som får plats i massmedias kulturutrymmen, till exempel i SvT:s Babel, uttrycker en nyliberal moral- och samhällssyn. Nu börjar Babel dock ibland rekommendera något lättsammare böcker. Detta anknyter till en recension i DN av David Norlins roman Vikarien.
Alla i romanen beter sig helt normalt, som man ska och recensenten känner förtvivlan inför huvudpersonen som är så genomsnittlig: ”Tänk om människor är så här platta?” Det här väcker tankar hos mig om hur kraven på hur ”svåra” böckerna på kultursidorna ska vara för läsaren och vilken moralsyn dessa ”svåra” romaner uttrycker.
Medmänniskorna värre än Kapitalet
Enskilda låg- och medelinkomsttagares personliga moral är mer avgörande för omgivningens lycka än vad storbolagens och regeringarnas är i den ”fina” skönlitteraturen. Den prisade, ”svåra” romanen Jag for ner till bror är full av män som Jana Kippos, huvudpersonens, far, som begår våldtäkt och incest, samtidigt som fadern är utsugen av kapitalet.
Många av böckerna som ges utrymme i till exempel Babel innehåller traumatiska skildringar av psykoser, slutenvård och annat som får i alla fall mig att vilja ge upp livsgnistan. Trauman finns i mångas liv.
Orealistiskt med good enough?
Men är människor överlag inte vänligare än i böckerna som Babel och andra kulturrum rekommenderar?
Den sociologiska fackboken Jämlikhetsanden visar med exempel från forskning och statistik att låg- och medelinkomsttagares och hela samhällets moral i hög grad formas av hur mycket jämlikhet ett samhälle har eller inte har.
Många böcker i personlig utveckling betonar att vi inte kan göra mer än så gott vi kan och att misslyckanden är en del av allas våra liv. Faktaböcker om samhället visar ofta att vi har störst möjlighet som art om alla vi operfekta samarbetar, gör så gott vi kan och förlåter varandra mycket.
Jag behöver ju inte se på Babel men jag drömmer om barndomens romaner som gjorde mig lycklig, hoppfull och godhjärtad istället för Babels böcker som mestadels bara sprider dystopi, moralism, självkritik, kritik och neuroticism. Delvis beror det ju på att många ”fina” böcker har en sådan karaktär.
Maktkritisk glädje av nöden
Men jag efterlyser också en ny typ av romaner med ett slags mjukare feelgoodsocialrealism där kritiken slår mot samhällstoppen och inte mest mot karaktärerna i boken.
Böcker kunde visa hur människor med sina fel och brister ändå godhjärtat försöker se och skapa det stora i det lilla och överleva kapitalismens utmaningar med glädjen och någon godhet i behåll.
Att beskriva människor som antingen onda eller offer är kanske naturalistiskt och fint, men det är inte personlighetsutvecklande. Många kvinnor dras till dåliga män för att de är vana vid sådana. Många män blir dåliga för att de vant sig vid att många män är dåliga. Vi människor gillar lätt vad vi är vana vid.
Därför behöver vi också moraliskt acceptabla karaktärer. Dessa måste ändå vara tillräckligt fulla av misstag och tillkortakommanden för att kännas realistiska. Huvudpersonerna i en del av skönlitteraturen på kultursidorna borde kunna få kännas som good enough och som något som det vore kul och bra att leva upp till. Skulle inte en sådan skönlitteratur och litteraturkritik kunna skapa en bättre värld och en njutbarare läsupplevelse?
Hoppingivande berättelser
Böcker jag minns som lever upp till mina krav finns. Många är dock serieböcker eller tv-serier. Jag tänker på Arne Anka, Nemi och Nya Serieparaden. Seinfeld, Vänner och How I met your mother skulle också kunna fungera om de blev mer kritiska mot den rikaste procentens makt. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda är också en lysande roman om hur fattiga människor av olika bakgrund kan få det bättre genom att samarbeta. Döda poeters sällskap hade varit bra om den slutat lyckligt.
Ofta misslyckas godhjärtade uppror mot makten
Väldigt många maktkritiska amerikanska filmer och romaner som skildrar godhjärtade uppror mot makten slutar ändå med att de upproriska är de onda och eller förlorar. Robin Williams protagonist får också ta smällen i filmer som Good morning, Vietnam och One hour photo.
I The great Gatsby får huvudpersonens nyrike uppkomling till kompis visa att fattiga människor inte kan bli rika utan att förlora sin hederlighet. Nyrika blir vulgära. Därför får uppkomlingen som moraliskt straff dö på slutet.
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri och Hjälp mitt namn är Zbigniew av Zbigniew Kuklarz är romaner som skildrar invandring och integration utan att ta bort hoppet om ljuset i läsaren. Många av Aarto Paasilinnas romaner som särskilt De hängda rävarnas skog uttrycker också på ett humoristiskt sätt sympati med vardagens klantiga medmänniskor.
Cyniskt och maktkritiskt skämtsamma romaner
Den finske romanförfattaren Mika Waltari skrev såväl dramatiskt finstämda som en del mer cyniskt och maktkritiskt skämtsamma romaner. En av de roligare var Mikael Ludenfot som handlar om en förrymd finsk djäken (prästlärling) och hans vän, en smedlärling och deras humoristiska, gränslösa eskapader i en bild av Europas 1500-tal. Sensmoralen i boken är att endast när arbetarklassen och medelklassen samarbetar kan de besegra förtrycket.
Röde Orm av Frans G Bengtsson är en glad skildring av vikingatiden inte mindre korrekt än många faktaböcker om denna period. De tidiga arbetarromanerna från Sveriges 1900-tal hade ju ofta inslag av fester och glatt sex med samtycke. De brittiska romanförfattarna Nick Hornby och Mike Gayle är feelgoodsocialrealism om mäns relationer och kärleksförhållanden som känns äkta och uppiggande.
Positivitetstvång istället då?
Måste då all skönlitteratur vara positiv? Nej, men kan inte de romaner som ger hopp om livet och nåd åt vardagens taffliga, kantstötta människor lika ofta som de mer stränga romanerna få utrymme på kultursidorna.
Böcker om psykologi, personlig utveckling och faktaböcker om samhället har i alla fall en mycket mer barmhärtig syn på människorna än många ”svåra” och därmed ”fina romaner”. Kan vi få njuta av att läsa romaner som ger oss hopp och lär oss något om kampanda samt frihet under ansvar i dagens senkapitalism?
Text: Oskar Brandt
Illustration framtagen med AI
10 kommentarer
Problemet är inte nytt. George Orwell skrev (fast jag minns inte var) om hur publiken avskydde berättelser som började ungefär att ”hennes man skulle hängas på måndag och barnen svalt”. Han antog att det var något slags mode bland kulturpersoner att allt skulle vara så jävligt som möjligt, till och med jävligare än det är i verkligheten.
Och det gäller inte bara romaner. Jag tycker det är roligare att läsa memoarer än romaner, mina favoriter där är Ivar Lo och Konstantin Paustovskij, men t.ex. Edgar Snow, Vilhelm Moberg och Roland Schütt går också bra; och även Martin Andersen Nexø, Bertrand Russel och Simone de Beauvoir är läsvärda.
Men när jag en gång sökte efter rekommendationer på internet hittade jag flera listor, utgivna av tongivande litterära tidskrifter, där ungefär femton av tjugo skrev om sina katastrofala barndomar då de utnyttjats av familjemedlemmar med sexualiserat våld. Det är ett mode. Rimligen har de flesta mer intressanta saker att skriva om.
Eller också är det sånt som gynnas medan det läsvärda sorteras ut. När allt kommer omkring är det i maktetablissemangets intresse att få folk att tro att alla andra är ute efter dom på något vis och inte går att lita på. Att fokusera på våld är då en matnyttig strategi, och det finns fler än ett sätt att göra det på.
Precis medmänniskorna är inte värre än Kapitalet.
Jag undrar om ens kapitalet ska förtalas. Det handlar mest om sociala fällor, dvs att när var och en gör vad som är bra för den så blir resultatet skit för alla. Problemet är bara att kapital har så mycket större förhandlingsmakt än var och en av oss (om vi inte gaddar oss samman). Därför kan det orsaka rätt mycket skit om det får hållas. Men det verkar på din redogörelse av en viss litteraturtyp som att man aktivt söker sig till att skildra psykopater. Det är det knappast fråga om i vanliga aktiebolag även om det förekommer, inte minst i finansbranschen.
Förvisso har sånt uppmuntrats i den nuvarande rentiärfasen. Ekonomutbildning, t.ex, tycks handla om att aktivt uppamma ett destruktivt beteende, se http://www.rothstein.dinstudio.se/files/Brev_till_KVA_Ekonomipriset_NC.pdf. Och dessvärre får ekonomer alltmer att säga till om i företagsvärlden på bekostnad av tekniker och andra som är mer inbegripna i den rena produktionen.
Vad jag menar är att de flesta destruktiva beteenden hos vanliga människor längre ned i hierarkierna är orsakade av press från den kapitalistiska strukturen. Jag försvarar verkligen inte seriemördare, men tydligen är väldigt många av dem sådana som innan brotten varit soldater i krig och fått sådana trauman att de begår sådana brott. Med mitt försvar för att det också ska finnas och recenseras lättsammare men realistiska romaner är inte för att förneka att många människor begår saker mot varandra som är svåra att förlåta. Men för mig är en roman en stund av fritid och då vill jag inte djupdyka i alla trauman som finns i livet. Då vill jag ha hopp, äventyr och7eller kanske skratt en stund samt lite upplyftande, nytänkande insikter om livet, samhället, universum och historia. Jag vill ha en på gränsen till realistiskt fiktiv bild av hur verkligheten eller sagolandet kan vara en bra plats. Många läser nog romaner som jag och vill få tips om lättsammare men realistiska böcker.
Det får i och för sig finnas mafioso i böcker som jag ändå gillar. Raymond Chandler hör till mina absoluta favoriter. Men på något vis förekommer våldet där för det mesta off stage, eller nästintill, nertonat. Fokus ligger på hur Philip Marlowe tar sig fram i spåren samtidigt som han slänger käft med diverse maktpersoner. Plus på halsbrytande formuleringar, typ ”begravningsentreprenören sköt in kistan i bilen som en bakplåt i ugnen, lätt och graciöst som ett Chopinackord”. Hög komik.
Medan det finns en viss sorts genre som verkligen grottar ner sig i våld.
Vilket jag tror är destruktivt. Samma sak med TV som fokuserar väldigt mycket på våld, och på hur överklassen lever vilket man uppenbarligen ska slicka i sig och gräma sig över att man inte kan efterlikna. När TV introducerades i Canadas vildmarker gjorde man forskning på före och efter, säger Richard Layard i boken Happiness, och man fann att folk blev nervösa och olyckliga av TV.
Det är ju ingen hemlighet hur folk tror att våldet bara ökar och ökar trots att det är tvärtom. (Vilket anses bero på att det föds färre oönskade barn från ca 1970 tack vare p-piller och legala aborter). Våldsfokuseringens fel, utan tvivel.
Dock sedan Tidöregeringens åtstramade välfärd och med dess hårdare tag i brottsbekämpningen har har brottsligheten börjat öka från låga nivåer i Sverige
Fast så snabbt går det inte. Jag tror det började redan innan. T.ex. med att långtidsarbetslösheten gräver in sig. Kan man inte försörja sig lagligt måste man försörja sig olagligt.
Brutala poliser hjälper också till. Jag vill minnas att polisen i Göteborg på Jaldungs tid gjorde sport av att trakassera ungdomar, men att sådant numera är strikt förbjudet. Vilket samvarierade med att gängbrottsligheten i Göteborg fram till ca 2010 var mycket brutal med många gängmord medan den numera är betydligt mindre mordisk.
Ty amerikanska undersökningar gör gällande att kriminella ungdomsgäng börjar som ungdomars försvar mot äldre redan etablerade gäng, därför att de misstror polisens vilja och förmåga att skydda dem. För att försvara sig mot de äldre gängen måste man göra troligt att man kan vara lika brutala som dom, och sen är det igång. Blir någon sen dömd är denne förlorad för tid och evighet.
Särskilt destruktivt är det med etnisk profilering, för då säger myndigheterna att om du hör till den gruppen kommer vi att behandla dig som kriminell vare sig du är det eller inte. Se Randall Collins: Violence, https://press.princeton.edu/books/paperback/9780691143224/violence
Ser man på brottstatistik i alla fall den graf jag fick se var brottsligheten på väg ned totalt sett tills Tidölaget tog över och brottsligheten börjar öka om än från en låg nivå.
Oskar Oskar så utomordentlig bra, så klokt och så insiktsfull. Så kunnigt.
Du målar fram en bild om vårt kulturella och andliga tillstånd, fallgropar och en passivisering utan eftertanke och liv och slentrian.
Var lever det goda livet. Livets glädje och samverkan med varandra?
Låter vi dränkas i de moderna böckernas skildring av vår värld i hopplöshet och mänskligt förfall som norm.
Jag vill nog räkna in 2000-talets filmer med lösningar på livets frågor med våld och och lyxliv. Vart tog rättfärdigheten vägen? Vad är målet??? Vägen?
Finns inte lyckan i det icke-materiell i kärlek, livets möten med människor försoning och hopp. Naturens skönhet och rikedom. Bakom allt finns en kärlek för livet.
Ja Oskar du har fånga något unikt om vår tid att läsa och uppmärksamma. Jag har inte sett någon liknade betraktelse. Jättebra🤗🤗🤗🤗✍️✍️✍️
Pappa
Jag tackar. Jag ville bara uttrycka att jag vill ha en stund av utflykt till något glatt, hoppfullt och insiktsfullt när jag läser en roman. Jag vill inte att en roman ska vara som att stå vid skampålen i klassrummet. Vill jag ha fakta, läser jag faktalitteratur. Romaner vill jag bara njuta av.