Författaren Flygt säger att Sverige blivit roligare sedan åtstramningspolitiken.
Är det så undrar jag i tidskriften Parabol.
Sverige är inte roligare nu, Flygt
Lämna ett svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
14 kommentarer
Tänkvärt!
Tack
För övrigt skulle man kunna peka på den otroliga frihet som fanns på 60-70-talen tack vare den överfyllda arbetsmarknaden. Var man inte nöjd med sitt jobb, eller hade man någon idé man ville fullfölja, kunde man alltid säga upp sig. Det fanns alltid jobb nån annanstans – och om allt gick åt helvete fanns det alltid jobb på posten som vi sa. Vilket skapade fantastiska möjligheter till kreativitet.
Idag är människor mycket mer låsta.
Din anmärkning om dagens musik är intressant. Jag hörde ett youtubeföredrag (som jag inte hittar igen) om hur all kommersiell musik idag tillverkas av ett litet fåtal fast anställda på musikförlagen, och sen framförs av några få kontrakterade musiker. Jag vet inte om det är sant, vet du?
Likaledes hörde jag i ett tv-program från ca 2015, en intervju med en gammal musikmakare från 70-talet, som beskrev hur nutidens kompositörer uteslutande arbetar på datorn, och programmen är så primitiva att det t.ex. inte går att byta tonart mitt i en takt, eller byta takt mitt i ett stycke. Sånt gick däremot när man komponerade på sitt instrument.
Om det är sant pekar det på en otrolig likriktning och följaktligen också ökad tråkighet i åtminstone den sektorn. Det är inte att undra på att populärmusikprogram på tv framhäver kostymeringar och koreografi istället för musik. Men min kunskap där är för liten för att jag ska kunna säga något bestämt. I alla händelser tycker jag att nutida musik är tråkig. Men jag är ju så konservativ där att jag föredrar jazz, och hyser misstanken att populärmusiken började förfalla ca 1975 då den keynesianska epoken tog slut och man inte längre behövde folkmajoriteten.
Och så har vi det här perspektivet, som Chris Dillow uttrycker bättre än jag: https://stumblingandmumbling.typepad.com/stumbling_and_mumbling/2023/06/the-joyless-polity.html:
”Why the huge change? It’s because capitalism has changed. In the 60s, the US’s economic problem – described by Galbraith’s The Affluent Society or Baran and Sweezy’s Monopoly Capital – was that it’s vast productive potential threatened to exceed demand. Kennedy’s response to this was to invest skills and capital in the space race.
Today, however, there is no such potential. Two decades of stagnant productivity mean that nobody is optimistic about what we can achieve through either market forces or state direction.”
Beträffande produktiviteten har jag skrivit om detta på https://gemensam.wordpress.com/2021/02/21/ojamlikhet-och-hierarkier-sanker-produktiviteten/
Du inspirerar mig och oss alla så mycket med dina kunskaper och goda vilja.
Fast Flygt är ju komiker, han kanske ser det parodiska i situationen? Visst uppträder t.ex. politiker som parodier på sig själva numera?
Samtidigt så visar ju Flygts bok Underdog på att 70-talet inte var så lyckligt och att mamman som förlorade sitt arbetarjobb på 70-talet därigenom fick ett karriärlyft. Så Flygt har kanske lyckats dölja för oss alla hur positiv till nyliberalismen han är. Å andra sidan var sista delen av hans Underdog-trilogi så övermätt medelklassmissnöjd att jag inte orkade läsa den.
Apropå tråkig modern musik ställde jag frågan ”why is modern music dull” på google och fick en del svar. Kvaliteten kan jag inte bedöma eftersom frågan tigger sig till svaren.
Men här är en tidningsartikel som försöker svara på frågan lite mer seriöst: https://www.spectator.co.uk/article/its-official-modern-music-is-bad/.
Vilket tycks betyda att ungdomar nu hellre lyssnar på äldre musik: https://globalnews.ca/news/9001083/why-older-music-more-popular-than-new-music/. Den nya är alltför tråkig.
En musikervän hävdar att musikens försämring beror på att sedan 00-talet styrs musikproduktionsbolagen av ekonomer istället för av artister.
Själv skulle jag vilja skylla på åtstramningspolitiken. 40-talet var ett sprudlnad musikutbud iblandning mellan äldre, lite stelare tider och den nya, glada keynesianska moderniteten. 1950- och 19760-ttlaet har en väldigt glad oskuld. Oskulden är dels pga den jämlika, blomstrande keynesianismen som gjorde folk till bättre good enough-människor generellt, men också på att det fortfarande fanns ett arv av dne gamla kyrkomoralen och folkrörelsemoralen i musiken. på 1970-talet kommer modern sex, drugs n rock n rolll in i musiken blandat med maktkritik mot nyliberalismen samtidigt som nyliberlaismen är stark och tar bort lite av det kenesianska överflödets glädje i musiken. 1980-talet präglas av en nyliberal, kommersiell glättighet som genom glada miner förösker glömma nedmonteringen av samhället som nyliberalismen håller på med. 90-talets grunge visar den nya av nyliberalismen psykiskt plågade ungdomens otroligt skruvad, otroligt fantastiska mörkglada rebelliska musik. Men viss hiphop som Funk Lovin Croiminals och annan liknande försöker dölja den hårda, konkurrenspräglade ekonomiska tillvaron bakom drömmar om lätta pengar som ger en vakcra flickor att åka med i sina cabrioleter längs Kaliforniens palmprydda stränder.
Med 00-talet segrar nyliberalismen totalt och artister som Darin med sin dänga från 2005 Money for nothing ( https://https://www.youtube.com/watch?v=F69_IVDd1tE ) sjunger om lätta pnegar och ett avslappnat livv med mycket pengar ch fester. DEnna kulturella förträngning präglar all tid sedan 00-talet. Folk låtsas inte om det förtryck som råder på de flesta arbetsplatser och i de flesta lärosäten och skolorna. Alla förösker låtsas vara bekymmerslösa, egoistiska, nonchalanta vinnare medan de flesta kämpar för livet på sina arbetsplatser eller mot a-kassan och Försäkringskassans allt hårdareregelverk. Amerikansk hiphop blir dystrare och dystrare i takt med att klimathoten närmar sig. Svensk hiphop sjunger om sångarens individuella kamp för karriärseger inom det stenhårda, konkurrenspräglade 2020-talssamhället i Sverige.
Så en stor anledning till den allt sämre musiekn är nog nyliberalismen.
Money for nothing – det var väl en Dire Straitslåt från 1985? Se https://en.wikipedia.org/wiki/Money_for_Nothing_(song).
Annars håller jag i stort sett med.
Europeiska Musikerfederationens ordförande intervjuades av EU-parlamentet när man diskuterade illegal nerladdning av musik för en femton år sen eller så, och hävdade att musikförlagens njugghet med att publicera var ett mycket större hot mot musiken än några ungdomars piratverksamhet. Tyvärr hittar jag inte intervjun som jag läste då när det var aktuellt.
Darin gjorde en låt med samma titel som för mig var kvintessensen av allt förjuget med jobless growth innan Reinfeldts seger.
Intressanta tankar! 70/ 80-talet var en härlig tid!
Intressanta kommentarer!
Den engelska bloggaren Chris Dillow presenterar sin bild i posten The joyless society, där han hävdar att det mantra som råder överallt är ”No, you can’t” – se https://stumblingandmumbling.typepad.com/stumbling_and_mumbling/2023/06/the-joyless-polity.html.
Och en annan engelsk bloggare, Aurelien, hävdar samma sak i sin post The modern world is boring, https://aurelien2022.substack.com/p/the-modern-world-is-boring.
Förstås, båda dessa är pensionerade och det är nog roligare att vara 40 än att vara 70. Hur som helst brukar båda skriva mycket tankeväckande essäer, och det är lögn att hitta något banalt hos dom.
De är spot on.