Är Sverige roligare att leva i nu än förr? Den borgerliga bilden av ett grått och enformigt Sverige har etablerat sig hos allmänheten, och till och med författaren Torbjörn Flygt hävdar nu detta i en artikel i Expressen. Oskar Brandt har en annan åsikt. Du kan också läsa artikeln i tidskriften Parabol.
Sverige skall trots hårdare tag och stängda gränser ha blivit roligare att leva i än innan borgarna tog över makten på 1970-talet. Det menar Torbjörn Flygt i sin annars ganska sorgsna text ”Dagens Sverige är ett roligare land”.1
Ja, filmerna är snabbare nu, kläderna mer trendiga och teknikutvecklingen har tagit oss långt. Utbudet av film och TV-serier är otroligt varierat. Men är vi verkligen lyckligare nu? Innan ojämlikheten och de hårda straffen tog plats genom åtstramningspolitiken, verkar vi ha varit både gladare och snällare. Visst, vi var kanske lite tråkigare och töntigare, som karaktärerna i Galenskaparna, men mer harmoniska. Och vi hade humorn från Tage Danielsson och Hasse Alfredsson. Vem kan kalla Tages film från 1975 ”Släpp fångarne loss” annat än en sällsynt fullträff av såväl samhällskritik som klockren men vänlig humor?
Gladare och snällare före åtstramningen
Innan ojämlikheten och de hårda straffen tog plats genom åtstramningspolitiken, verkar vi ha varit både gladare och snällare.
Senare humorserier som ”Svensson, Svensson”, ”Lorry” (med sin misslyckade karaktär som alltid ger upp om sina innovationer med uttrycket ”tänkte inte på det”) och ”Leif & Billy” slår ofta mer mot samhällets utsatta med sin satir. Visst finns briljanta undantag som Killinggängets produktioner, men dessa driver likt äldre produktioner ofta med dagens hyperkapitalistiska utveckling.
Rika också nedstämda idag
Inte ens de högavlönade verkar glada. En vän som lunchar tillsammans med lyckade ingenjörer berättar att deras samtal så gott som alltid handlar om plikter och måsten. Nu kanske ingenjörer inte alltid varit de mest glada av upprorsmakare – förutom på Chalmers samhällssatiriska studentcortège på Valborg varje år i Göteborg. Men under min egen festartid, mellan 1994 och 2005, upplevde jag att krogen var mer öppen för skojfriska och tokiga möten. Nu verkar många av mina vänner på krogen ofta stå stilla och bara dricka öl efter öl. Sexdebuten är senare, älskog ovanligare och alkohol dessutom mer sällsynt bland dagens unga. Inte bara på ont, men är det verkligen roligare nu?
Färgstarkare kultur innan kommersialismen
Det är intressant att se tillbaka på äldre filmer som ”The Blues Brothers” (1980), en film som en gång var det roligaste jag sett. Brittiska samhällssatirikerna Monty Python hade sina gyllene år mellan 1969 och 1983 – något som vi kanske saknar i dagens underhållning. Idag känns den kanske avsevärt långsammare och tråkigare jämfört med dagens produktioner, men jag vill ändå hävda att den är en av de mest lyckade filmerna genom tiderna. Och var inte musiken innan kommersialismen tog över på 2000-talet mycket mer färgstark och levande?
Och var inte musiken innan kommersialismen tog över på 2000-talet mycket mer färgstark och levande?
Ökade olycka trots rikare samhälle
Materiell men rikedom i kombination med klassklyftor, finanskriser, miljökatastrofer och ett rikt TV-utbud verkar inte nödvändigtvis leda till ökat välbefinnande. Bloggaren Jan Wiklund skriver fint om detta i sina texter”Vad står i vägen för lyckan?” och ”Unga människor allt olyckligare”.2 Faktum är att trots att vi blivit dubbelt så rika sedan 1970, har lyckan inte ökat. Kanske är det värt att fundera på om vi borde sträva efter något annat än bara produktivitetstillväxt? Denna har för övrigt också halverats och stagnerat sedan Reinfeldts åtstramningar av välfärden och arbetslivet runt 2007.3
Jämlikhet, vänner och möten IRL, trygghet, en bostad vars hyra inte knäcker en, bra pensioner för alla och att få ett meningsfullt arbete är eller torde istället vara faktorer som verkligen påverkar lyckonivån. På vägen mot mer rikedom men också mot mer klassklyftor verkar vi kanske ha förlorat något på vägen. Är det roligare nu?
14 kommentarer
Tänkvärt!
Tack
För övrigt skulle man kunna peka på den otroliga frihet som fanns på 60-70-talen tack vare den överfyllda arbetsmarknaden. Var man inte nöjd med sitt jobb, eller hade man någon idé man ville fullfölja, kunde man alltid säga upp sig. Det fanns alltid jobb nån annanstans – och om allt gick åt helvete fanns det alltid jobb på posten som vi sa. Vilket skapade fantastiska möjligheter till kreativitet.
Idag är människor mycket mer låsta.
Din anmärkning om dagens musik är intressant. Jag hörde ett youtubeföredrag (som jag inte hittar igen) om hur all kommersiell musik idag tillverkas av ett litet fåtal fast anställda på musikförlagen, och sen framförs av några få kontrakterade musiker. Jag vet inte om det är sant, vet du?
Likaledes hörde jag i ett tv-program från ca 2015, en intervju med en gammal musikmakare från 70-talet, som beskrev hur nutidens kompositörer uteslutande arbetar på datorn, och programmen är så primitiva att det t.ex. inte går att byta tonart mitt i en takt, eller byta takt mitt i ett stycke. Sånt gick däremot när man komponerade på sitt instrument.
Om det är sant pekar det på en otrolig likriktning och följaktligen också ökad tråkighet i åtminstone den sektorn. Det är inte att undra på att populärmusikprogram på tv framhäver kostymeringar och koreografi istället för musik. Men min kunskap där är för liten för att jag ska kunna säga något bestämt. I alla händelser tycker jag att nutida musik är tråkig. Men jag är ju så konservativ där att jag föredrar jazz, och hyser misstanken att populärmusiken började förfalla ca 1975 då den keynesianska epoken tog slut och man inte längre behövde folkmajoriteten.
Och så har vi det här perspektivet, som Chris Dillow uttrycker bättre än jag: https://stumblingandmumbling.typepad.com/stumbling_and_mumbling/2023/06/the-joyless-polity.html:
”Why the huge change? It’s because capitalism has changed. In the 60s, the US’s economic problem – described by Galbraith’s The Affluent Society or Baran and Sweezy’s Monopoly Capital – was that it’s vast productive potential threatened to exceed demand. Kennedy’s response to this was to invest skills and capital in the space race.
Today, however, there is no such potential. Two decades of stagnant productivity mean that nobody is optimistic about what we can achieve through either market forces or state direction.”
Beträffande produktiviteten har jag skrivit om detta på https://gemensam.wordpress.com/2021/02/21/ojamlikhet-och-hierarkier-sanker-produktiviteten/
Du inspirerar mig och oss alla så mycket med dina kunskaper och goda vilja.
Fast Flygt är ju komiker, han kanske ser det parodiska i situationen? Visst uppträder t.ex. politiker som parodier på sig själva numera?
Samtidigt så visar ju Flygts bok Underdog på att 70-talet inte var så lyckligt och att mamman som förlorade sitt arbetarjobb på 70-talet därigenom fick ett karriärlyft. Så Flygt har kanske lyckats dölja för oss alla hur positiv till nyliberalismen han är. Å andra sidan var sista delen av hans Underdog-trilogi så övermätt medelklassmissnöjd att jag inte orkade läsa den.
Apropå tråkig modern musik ställde jag frågan ”why is modern music dull” på google och fick en del svar. Kvaliteten kan jag inte bedöma eftersom frågan tigger sig till svaren.
Men här är en tidningsartikel som försöker svara på frågan lite mer seriöst: https://www.spectator.co.uk/article/its-official-modern-music-is-bad/.
Vilket tycks betyda att ungdomar nu hellre lyssnar på äldre musik: https://globalnews.ca/news/9001083/why-older-music-more-popular-than-new-music/. Den nya är alltför tråkig.
En musikervän hävdar att musikens försämring beror på att sedan 00-talet styrs musikproduktionsbolagen av ekonomer istället för av artister.
Själv skulle jag vilja skylla på åtstramningspolitiken. 40-talet var ett sprudlnad musikutbud iblandning mellan äldre, lite stelare tider och den nya, glada keynesianska moderniteten. 1950- och 19760-ttlaet har en väldigt glad oskuld. Oskulden är dels pga den jämlika, blomstrande keynesianismen som gjorde folk till bättre good enough-människor generellt, men också på att det fortfarande fanns ett arv av dne gamla kyrkomoralen och folkrörelsemoralen i musiken. på 1970-talet kommer modern sex, drugs n rock n rolll in i musiken blandat med maktkritik mot nyliberalismen samtidigt som nyliberlaismen är stark och tar bort lite av det kenesianska överflödets glädje i musiken. 1980-talet präglas av en nyliberal, kommersiell glättighet som genom glada miner förösker glömma nedmonteringen av samhället som nyliberalismen håller på med. 90-talets grunge visar den nya av nyliberalismen psykiskt plågade ungdomens otroligt skruvad, otroligt fantastiska mörkglada rebelliska musik. Men viss hiphop som Funk Lovin Croiminals och annan liknande försöker dölja den hårda, konkurrenspräglade ekonomiska tillvaron bakom drömmar om lätta pengar som ger en vakcra flickor att åka med i sina cabrioleter längs Kaliforniens palmprydda stränder.
Med 00-talet segrar nyliberalismen totalt och artister som Darin med sin dänga från 2005 Money for nothing ( https://https://www.youtube.com/watch?v=F69_IVDd1tE ) sjunger om lätta pnegar och ett avslappnat livv med mycket pengar ch fester. DEnna kulturella förträngning präglar all tid sedan 00-talet. Folk låtsas inte om det förtryck som råder på de flesta arbetsplatser och i de flesta lärosäten och skolorna. Alla förösker låtsas vara bekymmerslösa, egoistiska, nonchalanta vinnare medan de flesta kämpar för livet på sina arbetsplatser eller mot a-kassan och Försäkringskassans allt hårdareregelverk. Amerikansk hiphop blir dystrare och dystrare i takt med att klimathoten närmar sig. Svensk hiphop sjunger om sångarens individuella kamp för karriärseger inom det stenhårda, konkurrenspräglade 2020-talssamhället i Sverige.
Så en stor anledning till den allt sämre musiekn är nog nyliberalismen.
Money for nothing – det var väl en Dire Straitslåt från 1985? Se https://en.wikipedia.org/wiki/Money_for_Nothing_(song).
Annars håller jag i stort sett med.
Europeiska Musikerfederationens ordförande intervjuades av EU-parlamentet när man diskuterade illegal nerladdning av musik för en femton år sen eller så, och hävdade att musikförlagens njugghet med att publicera var ett mycket större hot mot musiken än några ungdomars piratverksamhet. Tyvärr hittar jag inte intervjun som jag läste då när det var aktuellt.
Darin gjorde en låt med samma titel som för mig var kvintessensen av allt förjuget med jobless growth innan Reinfeldts seger.
Intressanta tankar! 70/ 80-talet var en härlig tid!
Intressanta kommentarer!
Den engelska bloggaren Chris Dillow presenterar sin bild i posten The joyless society, där han hävdar att det mantra som råder överallt är ”No, you can’t” – se https://stumblingandmumbling.typepad.com/stumbling_and_mumbling/2023/06/the-joyless-polity.html.
Och en annan engelsk bloggare, Aurelien, hävdar samma sak i sin post The modern world is boring, https://aurelien2022.substack.com/p/the-modern-world-is-boring.
Förstås, båda dessa är pensionerade och det är nog roligare att vara 40 än att vara 70. Hur som helst brukar båda skriva mycket tankeväckande essäer, och det är lögn att hitta något banalt hos dom.
De är spot on.