Med bostadsbristen bortprioriterad söker flera hundratusen efter en billig hyresrätt
Många unga vuxna bor hemma långt in i 20-årsåldern. De kan varken hitta någon bostad alls eller någon som de har råd med. Endast i småorter råder bostadsöverskott. I tätorter och tillväxtkommuner som Göteborg, Stockholm och Malmö råder en extrem brist på bostäder och särskilt hyresrätter som långinkomsttagare har råd att bo i. Detta är resultatet av att politikerna prioriterat bort bostadsfrågan i 20 års tid.
Publicerad: På Plats i Väster, ”Bostadsbristen en bortprioriterad fråga”, Nr 10 – 2010
Bostadsmarknaden är just en marknad och inget som fördelas.
– Det innebär att vi vanliga medborgare konkurrerar om bostäder med vår betalningsförmåga, säger doktoranden Oskar Svärd, som forskar i den kommunala bostadspolitiken.
Bostadsbristen leder till att priserna på bostadsrätter och äganderätter skjuter i höjden.
– Det innebär att de flesta bostadssökande får rikta in sig på hyressektorn.
Stillastående tillverkning av hyresrätter
Så blev bostadsbristen bortprioriterad särskilt på billiga hyresrätter. Gruppen bostadssökande växer hela tiden, men hyresrättsproduktionen står i stort sett still.
Oskar berättar om hur Sverige hade ett likartat problem under mitten av 1900-talet. Runt 1930 bodde folk trångt i några av Västvärldens sämsta lägenheter. Under Andra världskriget stod tillverkningen av bostäder still, men den jättelika fyrtiotalistgenerationen såg världens ljus. När dessa blev vuxna på 60-talet rådde en extremt problematisk bostadsbrist. Andra bidragande faktorer var den enorma arbetskraftsinvandringen och att folk flyttade från landet till städerna.
Man skulle bygga en miljon bostäder på tio år
– Då fattade båda blocken i riksdagen det drastiska beslutet att bygga en miljon bostäder på tio år.
Det förutsatte inte bara ett storskaligt och snabbt byggande.
– Det krävdes stora mängder pengar. Det är dyrt att bygga.
Riksdagen löste detta genom att enas kring att staten skulle subventionera byggandet av bostäder.
– Om byggherren byggde på ett visst sätt, kunde han få lånen betalda, förmånliga räntor eller så gick staten i borgen för honom.
Samtidigt inrättade Sverige de kommunala, allmännyttiga bostadsbolagen för att sköta själva byggandet. De skulle rikta sig till hela befolkningen och vara utan vinstintresse. Så har de fungerat och fungerar de fram till 1 januari 2011 då en ny lag träder i kraft.
– Man inrättade även kommunala bostadsförmedlingar där även majoriteten av de privata hyresrätterna fanns till utbud. Hyresrätterna fördelades efter kötid.
Hyresgästföreningen förhandlade med de stora kommunala bostadsbolagen om hyreshöjningar eller –sänkningar. Resultatet av förhandlingarna var normerande även för privata hyresvärdar.
Bostadsöverskott 1975 tack vare byggsubventioner
Resultatet syntes 1975 då det rådde ett bostadsöverskott och sjunkande bostadsrätts- och huspriser.
Nu är vi i samma situation som före miljonprogrammet. Fröna till hur det ser ut idag sådde den borgerliga regeringen 1991, när den började montera ned den statliga bostadspolitiken och tog bort subventioneringarna av byggandet av bostäder. Sedan har även de socialdemokratiska regeringarna fortsatt i samma spår. Man har dessutom tagit bort den viktiga strukturen för att behålla bostäderna billiga. Man har tagit bort den kommunala bostadsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen har börjat gå med vinst.
När byggherrar och bostadsbolag idag ska bygga nytt vill de ha avkastning. De frågar sig om de ska bygga hyres- eller bostadsrätter.
– Båda bostadsformerna har förlorat subventioner, men vid bygget av bostadsrätter får de betalningen direkt.
De bostäder som byggs är dyra, eftersom byggkostnaderna bl.a. mark och arbetskraft är höga.
– Hyran går upp för att få upp kalkylen.
2 kommentarer
Tyvärr var det ju så att miljonprogrammet (som du talar om) var en social och ekonomisk katastrof samtidigt som det gav lägre hyror pga lagen om tillgång och efterfrågan. Detta för att man utgick från en byggmodell som en hop modernistiska ideologer hade satt samman, och som innebar att människor stinker och att det därför ska vara så långt mellan dom som möjligt.
Göteborgs stad (jag sluter mig till att du är göteborgare eftersom du har skrivit i Göteborgstidningar) räknade i slutet av 70-talet ut att en lägenhet i periferin kostar dubbelt så mycket per kvm att bygga som en i centrum, eftersom utspriddhet kräver så stora satsningar på infrastruktur (redovisad i Stadsförnyelsekommittéerna: Staden och ekonomin, 1980). Om man dessutom lägger till de minskade synergier man får i ekonomin om det är långt till allt blir förlusten ännu större. Fed räknade ut att varje gång man fördubblade markyta/person sjönk den ekonomiska effektiviteten i stan med 3-4 procent. Vilket blir mycket i en gles stad jämfört med en gammaldags stadskärna. Se https://gemensam.wordpress.com/2023/01/26/inducerad-trafik-ar-en-ekonomisk-borda/.
Jag var inblandad i ett förslag till en vettigare stadsbyggnadsmodell i Stockholm, se https://www.yimby.se/2012/09/lindhagenplanen-2.0_1310.html, med ett senare detaljförslag se https://www.yimby.se/2020/08/lindhagenplanen-2.1-bromm_4143.html. I korthet att vi vänder tillbaka till 1800-talets modell dvs lägga tätbyggda kvarter till kvarter. Det är såna stadsdelar som är mest efterfrågade. Jodå, inbjudna politiker och topptjänstemän var mycket respektfulla men sen hände ingenting. Givetvis för att vi inte ”höll trycket uppe” – något Franklin Roosevelt brukade uppmana uppvaktande deputationer att göra. Men sånt är svårt utan en bred folkrörelsekultur.
Tätbebyggt och centralt är nog bra om det är som i landshövdingehusen från sent 1800-tal tidigt 1900-tal så alla ser lite himmel och har lite grönytor. Ingen vill ju bo långt från centrum med dess nöjesliv och butiker.